Litteraturkanon
Debattvågorna har gått höga efter ett förslag av Cicilia Vikström från folkpartiet som i korthet går ut på att staten skall välja ut ett antal Svenska böcker av svenska författare skall utgöra en kulturkanon som skall främja integration. Tråkigt för den som har missat denna debatt men här kommer Några tips att titta på. Den bästa artikeln är Stefan Jonsson i DN: kulturbilaga som sågar förslaget och förslagsställarna vid fotknölarna. Lustigt är också att den danska motsvarigheten (som naturligtvis är förebilden) har lett till att Lars von Trier har gjort en lustig protestfilm.
Mycket i förslaget så som det framställs på folkpartiets hemsida ovan är väll egentligen inte särskilt konstigt utan tvärt om ganska bra. Att stärka literaturen och literaturhisoren samt att få ungdomar att läsa mer är viktiga frågor som jag tror många kan skriva under på. Målet för Cecilia Wikström är dock förutom att förbättra kunskaperna i såråk och litteratur historia även att lära människor den Svenska kulturen och de Svenska kulturella koderna. Detta är förståss ett led i folkpartiets nationalistiksa kampanj vilket man förnekar. I Danmark där man hämtat insperation är de inte lika blyga... Den som tvivlar på Folkpartiets kontaketer med motsvarigheten Venstre i Dannmark kan ju kika på SVT:s dokument innefrån dokumentär på temat.
posted by Anton Andersson @ 1:44 PM
1 comments
1 Comments:
En litteraturkanon speglar alltid värderingarna hos den tid och de personer som upprättar den.
Vi skapar vår historia nu, genom det vi väljer att lyfta fram.
Samtida med exempelvis Ibsen var en dramatiker som jag tror heter Alfhild Agrell. Hennes teaterpjäser gick för fulla hus, men den som vill ta del av dem i dag får beställa upp något enstaka slitet ex från Stadsbiblans magasin.
Vem bestämde att Henrik Ibsen och August Strindberg skulle bli kanoninserade men inte hon?
Män som forskar om litteraturvetenskap forskar enbart om manliga författarskap, medan kvinnor forskar om både manliga och kvinnliga författarskap.
Om det mest är män som kommit fram i kultureliten så blir det följaktligen mest män som klassas som "kanonvärda".
Detta är en del av genusproblmatiken runt begreppet kanon.
Till detta kommer frågan om kulturhemvist. Är syftet med att läsa böcker att lära om landets kultur, eller att få en läsupplevelse som vidgar ens vyer och tänkande, som ökar förståelsen för nya världar och människor, oavsett om dessa bor i Narnia eller Egypten eller i Katthult?
Jag tror att många invandrade, såväl vuxna som barn, har enorm glädje av att läsa exempelvis Astrid Lindgrens författarskap eller Lennart Hellsing, eller för den delen Selma Lagerlöf, Per Lagerkvist, Per-Anders Fogelström.
Men även Mahfouz kairotrilogi, eller en amerikansk berättare som Toni Morrisson.
Skolan har en fostrande amtition. Det kan förstås vara helt okej att lägga fram en litteraturlista där en del av syftet är att "lära om svensk kultur".
Men jag tycker att det främsta syftet med skönlitteratur är att ge en läsupplevelse.
Att lära barn och ungdomar att hitta in i böckernas värld är ett oerhört uppdrag, och de barn som inte får den hjälpen, möjligheten hemma behöver andra goda läsfaddrar.
Skolan kan väl göra en rad med "kanon" för olika syften, ett smörgåsbord för barn och lärare att plocka ur.
Den som tror att vi tjänar på att alla läser samma har gjort sig själv en otjänst.
Har levt lycklig i många år utan August Strindberg.
Och faktiskt även utan Selma Lagerlöf, även om jag förstår att jag har något spännande framför mig.
Att kalla det rasism eller främlingsfientligt att välja ut svenska böcker är dock att skjuta över målet.
Larvigt!
Post a Comment
<< Home